Männen och våldet

Det är en sjukdom. Det kan inte beskrivas som något annat. Medan vissa sjukdomar behandlas med vaccin eller antibiotika är det här en sjukdom som verkar sakna botemedel. Sjukdomen finns i hela världen, oberoende av kultur, religion eller tidsepok. Symptomen är inte alltid tydliga, oftast upptäcks inte sjukdomen fören det är försent. Gemensamt för alla som drabbas av sjukdomen är den oerhörda sorg, ilska och frustration som den lämnar efter sig. Allt för många har redan drabbats, men fler kommer stöta på sjukdomen innan den kan utrotas. Låt oss kalla sjukdomen mäns våld mot kvinnor.

Vad är det som driver dessa individer till att begå sådana hemska brott? Allt för ofta sker brotten där offret borde känna sig som allra mest trygg: I sitt hem, eller med den personen som borde skänka kärlek och trygghet. Oavsett om brottet tar sig fysisk karaktär med synliga konsekvenser, eller om det är av psykologisk karaktär och lämnar spår som omgivningen sällan ser, är mörkertalen så enorma att vi knappast kan förstå dess omfattning. Det går att argumentera för att vi i Sverige har kommit långt. Att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Enligt Amnesty Sverige uppger var tredje kvinna i världen att hon blivit utsatt för könsbaserat våld. Under 200-talet har vi i Sverige allt för många gånger mötts av löpsedlar som visar hur män i alla åldrar tagit sig friheten att utsätta det motsatta könet för vidriga handlingar. Anders Eklund mördar Engla 2008, Billy Fagerström har hänsynslöst ihjäl sin flickvän Tova 2018 och i november 2019 väljer Tishko Ahmed att mörda den blott 17-åriga Wilma. Det finns många fler exempel att ta upp. 

En undersökning publicerad vid Göteborgs universitet 2016 visar att det mellan 1990 och 2010 begicks 1570 brott med inslag av dödligt våld. Av alla dessa brott begick män 1420 stycken. Kvinnorna stod för 150 stycken. Om vi istället kollar på vad siffrorna blir i procent kan vi se att av alla brott med dödligt våld under 30 år så står männen för 90,4 %. Även om statistiken visar att det dödliga våldet faktiskt minskar i Sverige så är det fortfarande obestridligt att det är männen som står för våldet. Förklaringarna till varför är så klart många och i stor utsträckning individuellt beroende på vilken gärningsman vi pratar om. En framstående forskare på manlighet, Michael Kimmel från USA, säger i en intervju med SVT från 2012 att långt ifrån alla män begår brott över huvud taget. Kimmel menar att förklaringen till att män är överrepresenterade gällande våldsbrott inte handlar om biologi. Det är inte enligt Kimmel inte muskelmassa eller testosteron som gör att män finns med i statistiken över våldsbrott. Det handlar istället, enligt Kimmel, om att våldet på ett eller annat sätt är ständigt närvarande i många mäns liv. Dels kopplas våld ofta till maskulinitet, dels är det något som män växer upp med och på ett eller annat sätt ska kunna hantera. Det i kombination med att maskuliniteten bygger på att trycka undan känslor gör enligt Kimmel att män så ofta återfinns i statistiken gällande brott. 

I en debattartikel i tidningen Expressen från augusti 2016 skriver psykoterapeuten Börje Svensson om sin analys av varför män blir sexualförbrytare. Under tio år arbetade Svensson på en fängelseavdelning för sexualbrottslingar. Svensson menar att förövarna, oavsett kulturell bakgrund, i stor utsträckning, hade växt upp i en miljö som präglades av våld. I många fall verkar förövarna växt upp i en miljö där misshandel av kvinnor var en vardag. Svensson poängterar att långt ifrån alla män som växer upp i en våldsam miljö själva kommer utöva våld senare i livet. Istället listar Björn Svensson upp en rad med punkter innehållandes förklaringar till varför män tar sig friheten att sexuellt tvinga sig på kvinnor. Förutom att det kan ligga psykisk sjukdom eller tvångstankar bakom agerandet verkar Svensson, precis som Kimmel, trycka på det faktum att män har ett ambivalent förhållande till sina egna känslor. Det leder bland annat till att den dåliga kontakten med sina egna känslor innebär en minskad eller till och med total avsaknad av förståelse för andra människors känslor. Vi kan alltså återigen koppla beteendemönster som leder till våldsbrott till den bild av maskulinitet som fortfarande är gällande i nästan alla kulturer på vårt jordklot. 

Ett internationellt uppmärksammat fall som ganska nyligen fick sin lösning är jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren EAR/ONS/Golden State Killer. Den förövare som i mitten av 1970-talet började sin brottsliga bana som inbrottstjuv i Kalifornien kommer fram till 1986 genomföra över femtio våldtäkter och ytterligare tio mord. Alla brott utom ett (mordet på ett ungt par som var ute och rastade sin hund) genomförs genom att förövaren bryter sig in i människornas hem och där utsätter dessa för överfallsvåldtäkter och rena avrättningar. I över 40 år kom denna man att vara ett mysterium, jagad av både polismyndigheter och privatspanare. Till slut kommer jakten på den man som förstört livet för så många människor att få ett slut när DNA från brottsplatser används på olika sidor för släktforskning på nätet. I HBO Nordics dokumentärserie I´ll be gone in the dark får vi lyssna till några av offrens berättelser. Även om offren har bearbetat händelserna på olika sätt verkar alla vara överens om att det än idag sätter märkbara spår i deras liv. Förövaren, Joseph James DeAngelo, hade genom sina vidriga brott velat visa sin makt och kontroll över offren. Nu när DeAngelo vid 72-års ålder gripits var det istället kvinnorna och anhöriga till offren som tagit tillbaka kontrollen och makten, i alla fall var det så offren beskrev sina känslor när DeAngelo hade gripits och förts inför rätta. Joseph DeAngelos egna förklaring och motiv till alla sina brott får vi kanske aldrig veta. I rättegången har han så här långt enbart svarat ”Ja” eller ”Nej” på domaren och åklagarens frågor. 

Oavsett motiv, händelser i bagaget eller faktiska förutsättningar här i livet är det uppenbarligen så att män som begår våldsbrott är en slags samhällssjukdom som drabbar hela världen. Uttrycken och anledningarna kanske varierar, men resultatet är alltid detsamma. När unga tjejer som Engla, Tova eller Wilma aldrig får chansen att leva sina egna liv borde vi som samhälle och individer börja arbeta fram ett vaccin mot sjukdomen. Vaccinet kommer enligt vissa bestå av hårdare straff, något som alldeles uppenbart behövs när det kommer till många av sexualbrotten. Samtidigt borde det absolut bästa och längst verkande vaccinet vara det som gör att vi börjar ifrågasätta hur dagens maskulinitet faktiskt framställs. Kan vi få till en maskulinitet som bygger på god kontakt med sina egna känslor, ett större fokus på empati och framför allt förändra synen på våld så är det i alla fall tänkbart att vaccinet kan få god verkan på kommande generationer män. 

Även om långt ifrån alla män begår våldsbrott har alla män en skyldighet att stå upp för ett tillåtande och accepterande klimat där machokulturen sakta men säkert förändras. Det är vi skyldiga Engla, Tova och Wilma. Gör vi inte det kommer sjukdomen att vinna över oss.